Wiie, nu har vi kommit igång med ridningen igen jag och Niepona. Tack Elin för all pepp!

Då jag vid förra igångsättningen insåg att hon förknippa sadel för mkt med smärta (oavsett vilken typ av sadel vi använde) så blev ridningen lagd åt sidan och vi har istället ägnat oss åt att tömköra, longreina, skogspromenader och att gå med som handhäst. Har inte kännt mig mogen att testa barbacka då hon när hon väl gör nåt gör så otroligt mkt och kraftfullt åt alla håll o kanter på en gång, o jag är lite rädd om min nacke o vill inte drutta i backen. Men så en dag bestämde jag mig för att nu är det dags, hon har inte ont längre och all annan träning går super bra så varför skulle inte detta, satt upp på stallplan och böjde halsen åt båda håll, backa ngr steg och sen gick vi lite. Inga problem, inga spänningar (hos nån av oss:)) bara jätte mysigt. Det kan nog vara svårt att förstå känslan om man inte själv har haft en häst med så mkt motgångar. Undra hur många liv fröken N kan ha, för en hel del har hon förbrukat under dessa 8 år.

Vi har hållt oss på ridbanan än så länge, men känner att vi snart är redo att ge oss ut i skogen igen.

För att lösa sadelproblemet har jag börjat klickerträna henne, för att på så sätt få henne att förknippa sadeln med nåt positivt. Tror att det kommer bli kanon :) Men mer om det en annan gång.