Tyckte att det var dags för Cita att åka på annat äventyr än dressyrträning så vi traila till Sparren tillsammans med Ulrica & Zama för att rida på banvallen.  

Vi möttes av denna skylt!!  

Det var byggarbetsplats på infarten till banvallen, så det blev till att tänka om.  

Vi valde att rida grusvägen som går på andra sidan Sparren ist. Cita i täten med pigga positiva steg.  

Vi red förbi en gård med ett helt gäng alpackor. De är ju för söta små lurvbollar :)  

Fina öronen!  

Zama blev lite förvirrad en stund och brunstkissa mot flocken, sen kom hon på att de var ju ganska läskiga de där djuren..  

Fin utsikt över Sparren.  

Bästa köpet på länge är helt klart denna transportvagn från Jula. Perfekt att köra vattendunkar och foder i. Får lätt plats med 4 vattendunkar alt. 1 höbal och foderhinkar till alla hästarna.

Gallret skallrar lite när man drar den på grusvägen och detta ljud lärde hästarna sig att känna igen på direkten. Så trots att de ibland står längs bort i den 3ha stora hagen så kommer de i full fart utan att jag behöver ropa på dem. Och självklart alltid med Niepona i täten, hungrigast av dem alla!

Efter att ha varit väldigt osäker på huruvida Cita har ont i kroppen eller ej pga hennes fyrtaktstrav samt ovilja att galoppera fick jag för ett par veckor sen klartecken av Jocke Mossenberg att det är dags att sätta lite mer press på Cita. Jocke som har behandlat Cita ända sen början påminde mig om vilket skick hon faktiskt var i då och hur mycket som hänt. Varför blir man så hemmablind?!

Så nu har vi varit hos Jennie o tränat ett par ggr och Cita gör massor med framsteg:) Jag blir positivt överaskad under varje pass!

I onsdags var Malin med o filmade träningspasset, väntar med spänning på att få se filmen. Och vem vet kanske kommer den upp här i bloggen oxå!

Off we go!

De första 3 milen är avklarade, puh! Bim låg på rätt ordentligt första 5 km, sen lugna hon sig och var kontaktbar. Tyvär var banan otroligt dålig med sprängsten och värre större delen av sträckorna :( Efter ca 2 mil började värken göra sig påmind, så det blev en hel del smärtstillande resten av turen och ekot i huvudet "är det verkligen värt det" ville inte försvinna.

Efter 30 min vila bar det iväg ytterligare 2 mil. Efter ca 1 mil blev Bimotha sparkad på bakbenen, utsidan av vänster och insidan av höger. Vette tusan hur Sept lyckades få in sparken så. Direkt efter sparken halta Bim på vänster, men det släppte. Valde att rida sista lilla biten till groomstopp för att där kolla upp såret som blev på höger, som visade sig inte vara så farligt så vi forsatte den sista milen i lugnt tempo.

Malin dokumenterade att Team Ulrica minsann fick åka hem innan solen gått ner;)

Målgång! Vi klarade vår första 50CR med nöd o näppe. Vid slutbesiktningen var hon lite stel i bak så vet bad om assistans att kolla henne och bestämde sig till sist för att godkänna oss.

Det blev till att kyla benen ordentligt när vi kom hem samt massera rygg o rumpa. Dagen efter var höger super svullet så nu har hon ätit Finadyne, i dag är sista dan så får vi se hur hon rör sig sen. Även jag skulle ha behövt en ordentlig kur med smärtstillande, det är bara o inse att jag ska hålla mig till korta distanser mest bara för träningens skull. Och framför allt inte så här sent på säsongen när värken ständigt gör sig påmind.

Tack för sällskapet Josefin och Sara, och tusen tack bästa groomen Malin för att du alltid ställer upp!